Looking Glass “Brandy (You´re a Fine Girl), 1972

Gruppen Looking Glass korta skivkarriär på ett halvt decennium började 1969-1970 och fick sin höjdpunkt sommaren 1972 med hiten “Brandy (You´re a Fine Girl)”.

Looking Glass var ett typiskt bar-band som i slutet av 60-talet och början av 70-talet spelade i New Jersey trakten. Bandets sångare och ledare, Elliot Lurie skrev låten “Brandy” efter en resa till Kalifornien. Historien är uppdiktad, men låten är uppkallad efter en av Luries tidigare flickvänner som hette Randye Jensen. Titeln ändrades dock till Brandy för att det lät bättre.

Men gruppens framgång kan egentligen tillskrivas Harv Moore som var en discjockey och boss på en av de största radiostationerna i USA baserad i Washington. När Harv först hörde “Brandy (You´re a Fine Girl) gillade han låten så mycket att han under två dygn spelade låten varje timme på sin station. Radiolyssnarna gillade också vad de hörde och låten blev mycket populär. Det var bara ett problem. Låten var inte släppt som singel. Skivbolaget fick snabbt pressa upp ett stort antal vinylsinglar, men låten toppade listorna innan singeln var släppt.

Andra radiostationer runt om i USA började också spela låten och snart toppade låten Billboard Hot 100.

Lurie lämnade gruppen 1974 för en solokarriär, men fick aldrig någon större succé. Gruppen splittrades något år senare.

Norman Greenbaum ”[Spirit In The Sky]”

För något år sedan upptäckte en helt ny generation unga ”Spirit in The Sky” när låten är med på det suveräna soundtracket till ”Guardians of The Galaxy”. Imponerande nog har låten har varit med på nästan 50 soundtrack och en handfull TV-serier och olika reklamfilmer. Men det kunde att slutat helt annorlunda för Norman Greenbaum.

I slutet av 1969 höll skivbolaget Reprise Records att göra ett ödestiget misstag. Skivbolaget tvekade nämligen att släppa ”Spirit in The Sky” som en singel. Orsakerna till skivbolagets motstånd var dels att de tyckte att låten var för lång, men även att låten var kontroversiell. Greenbaum berättade i en intervju med ”The New York Times” 2006 att det höjdes flera ögonbryn när det framkom att en jude sjöng gospel. Men när framgångarna uteblev med de första singlarna från albumet ”Spirit in The Sky” gav bolaget med tiden vika. Det skulle visa sig vara en lyckoträff. Till dagens datum är ”Spirit In The Sky” skivbolagets största hit. Låten sålde 2 miljoner exemplar under några månader mellan slutet av 1969 och början av 1970.
 Inspiration till låten hämtade Greenbaum från westernfilmer och countryartister sjunga kristna countrylåtar på Teve. Texten skrev han på 15 minuter. För att få själva gospelkänslan i låten anlitades gospel trion The Stovall Sisters. Jimi Hendrix var inspirationskällan till sättet hur det karakteristiska gitarriffet spelades.
 Greenbaum föddes 1942 i Massachusetts, men växte upp i Boston på 40-50-talet. Han flyttade till Kalifornien i början av 60-talet. I Los Angeles spelade Norman först i en psykodelisk rock grupp under namnet ”Dr. West's Medicine Show and Junk Band”. Gruppen var något av ett pajasband som hade en mindre hit med "The Eggplant that Ate Chicago" i mitten av 1960-talet, men gruppen splittrades kort därefter. Greenbaum träffade producenten Erik Jacobsen som tidigare jobbat med bland annat Lovin Spoonful under deras mest framgångsrika period och producerat några deras största hits, där ibland ”[Summer In The City]”. Jacobsen skulle i mitten av 80-talet framtill 1998 producera åtta album med Chris Isaak, bland annat världshiten ”[Wicked Game]”. Men det är en helt annan historia. Jacobsen blev Norman Greenbaums musikaliska vägvisare under några år från slutet av 1960-talet till början av 1970-talet.

Greenbaum spelade in några album till efter ”Spirit In The Sky”, men de floppade och han försvann från den offentliga musikscenen.

Greenbaum lever idag i norra Kalifornien. Han lider av svår tinnitus och har helt lagt av med musiken. Hans huvudsakliga sysselsättning idag är att förvalta arvet av ”Spirit in The Sky”. Han lever på royalty pengar som låten drar in och i år kan han vara väldigt nöjd med att låten åter toppar listorna, då med soundtracket till filmen ”Guardians of The Galaxy”.

Rekommenderas:

• På mitten av 2000-talet gjorde [The Blind Boys of Alabama] en riktigt bra cover på ”Spirit In The Sky”. Förmodligen den bästa jag har hört.
• Den mest kända covern är [Doctor & The Medics] version från 1986.

Donny Hathaway “[Giving up]” ([Donny Hathaway], 1971)

“Giving up so hard to do, I’ve tried But it just ain't no use”

Donny Hathaway var 33 år när han tog sina sista steg ut på balkongen på Essex Hotell, New York en kylig dag i mitten av januari 1979. Han ställde sig på balkongkanten och förmodligen tittade han ner de 15 våningar till gatan och tog ett sista andetag. Han lutade sig över kanten och försvann. Några sekunder senare hörs skrik från gatan. Hathaway hade slutligen gjort upp med demonerna som hade plågat honom under större delen av hans liv.

Hathaway föddes i Chicago, men uppfostrades i ST:Louis av sin mormor som var en gospelsångerska. Efter att studerat musik i Washington skulle han i slutet av 60-talet återvända till Chicago utan examen. Där fick han kontakt med Curtis Mayfield och hans skivetikett "Curtom". Det var på detta bolag som Hathaway producerade artister som The Staple Singers, Jerry Butler, The Impressions och Curtis Mayfield. Hathaways egna skivdebut kom 1969 med duetten "[I Thank You]" tillsammans med June Conquest.

Jerry Wexler var skivbolagsdirektör för Atlantic och kontrakterade Hathaway till Atco, (ett dotterbolag till Atlantic Records) på inrådan från saxofonisten King Curtis. Debutalbumet “Everything is Everything" gavs ut 1970 och innehöll hiten “[The Ghetto]”.

Hathaways andra självbetitlade album innehåller en av 70-tals soulens starkaste låtar, "Giving up". Låten gjorde först av [Gladys Knight & The Pips 1964]. Hennes version är bra, riktigt bra. Men det är Hathaways version som får håret på armarna att resa sig. Han fulländar låten. Jerry Wexler har beskrivit låten bäst “de flesta låtarna har tur att ha ett enda klimax, “Giving up” har en minst fyra”.

Hathaways största framgångar fick han med ett duetalbum med Roberta Flack. Samarbetet utmynnade i att Hathaway och Flack fick en Grammy samma år för spåret "[Where is The love]" från albumet.

Hans sista studio album och min personliga favorit "[Extensions of a Man]" som släpptes 1973.
 Hathaway stod på sin karriärs högpunkt. En hel värld förväntade sig att han skulle ta soulen vidare på samma sätt som Ray Charles och Aretha Franklin hade gjort. Men hans självförtroende sviktade och hans personlighet förändras. Han hade precis fått diagnosen paranoid schizofreni.

Det skulle dröja till 1978 innan han återvände till en inspelningsstudio för att spela in att nytt album och återigen tillsammans med Roberta Flack. Men på grund av hans psykiska ohälsa drog inspelningarna ut på tiden. Under en session 13 januari 1979 var hans psykiska tillstånd så dåligt att producenten bedömde att de inte kunde fortsätta inspelningen. Musikerna skickades hem och Hathaway återvände till sin lägenhet på Essex Hotell i New York.

Bara timmar senare hoppar Hathaway från sin balkong på 15 våningen. Han blev 33 år.

Hathaway skriver i album texten till "Extension Of a Man, "I love music. Period".

Vi tror dig, Donny.

Rekommenderat:

Donny Hathaway "[Never My Love: The Anthology]" . Denna boxen innehåller allt man behöver med Donny.