Dusty Springfield ”Son of a Preacher Man”, 1968

Dusty Springfield ville ha en förändring.

Det sägs att det var Dusty Springfield som via sin advokat i New York kontaktade skivbolagsgurun och musikproducenten Jerry Wexler på Atlantic Records. Wexler som var en stor beundrare av Springfield, var inte sen att skriva kontrakt med den brittiska sångerskan. Det var väldigt viktigt för henne att Wexler var med i projektet så i kontraktet skrevs in en "Key Man"-klausul som innebar att om Wexler hoppade av kunde Springfield kunna riva kontraktet.  Dusty Springfield, eller Mary Isobel Catherine Bernadette O'Brien som hon egentligen hette gjorde sin första inspelningen som tolvåring. Hon och hennes bror Tom hade en grupp,”The Springfields" och hennes solokarriär startade 1963. Hon hade en handfull hits under mitten av 60-talet. Det var med gott självförtroende som Springfield skrev kontrakt med Jerry Wexler och Atlantic Records.

Wexler hade tidigt en plan. Han bokade Rick Halls klassika FAME STUDIOS i Muscle Shoals och han kom överens med Springfield att de skulle träffas hemma hos honom i New York för att bestämma låtar för albumet. Allting såg ljust ut, men Wexler har i efterhand har erkänt att han hade sina tvivel att ta en pop-artist som Dusty Springfield till en inspelningsstudio som associeras så starkt med Rhythm & Blues.

Det var nu som galenskapen började.

Wexler påstår i sin biografi "Rhythm & The Blues" att Springfield ratade samtliga låtar som han bad henne lyssna på. Springfield hävdar att hon valde ut ”Son of a Preacher Man” och ”Just a Little Lovin´” från de drygt hundra låtarna. De är inte heller överens om varför det blev så konfliktfyllt. Springfield ville göra ett "Rhythm & Blues" album, men Wexler spelade upp en massa poplåtar för henne. De låtar som Springfield valde ut var de enda soullåtarna som fanns på Wexlers lista. Hon menade även att hon blev skräckslagen av att Wexler pratat om Aretha ”hela tiden”. Vilken sångerska skulle inte blivit panikslagen av att jämföras med denna gigant. Detta var något år efter att Wexler gjort Aretha Franklin till souldrottning. Jerry Wexler påstår att Springfield var den mest osäkra sångerskan i världen och hans frustration var påtaglig. Men han gav inte upp och efter månader av diskussioner hade de till slut enats om 11 låtar. På grund av den utdragna processen, blev de tvungna att avboka FAME Studio. Wexler kontakade istället Chip Moman i Memphis. De två hade samarbetat året innan när Wexler tog med Wilson Pickett till Momans studio i Memphis, American Studio.  Även om Springfield ville göra ett soulalbum var hon mycket rädd för att åka till soulens hemtrakter och stå i samma studio som bland annat Wilson Pickett. Väl i Memphis studion tog hennes osäkerhet och rädsla över allt mer. Enligt Wexler var inspelningarna ett helvete. Det var ständiga bråk mellan honom och sångerskan. Wexler påstår att hon inte tog en enda ton under inspelningen. Men Arif Mardin, medproducenten för albumet har sagt att hon nynnade texten för att hjälpa studiomusikerna. Klart är att sången spelades in några veckor senare i New York tillsammans med blås- och stråkarrangemanget.

”Son of a Preacher Man” släpptes i november, 1968 och blev en Top 10 hit i USA, men albumet som släpptes i början av 1969 tog sig nätt och jämt in på Top 100.

”Son of a Preacher Man” erbjöds först till Aretha Franklin, men Souldrottningen tackade nej. Kanske för att låten kändes lite väl personlig. Hon skulle ångra sig ett år senare efter att ha hört Springfields version. Låten är kanske en av de mest kända låtarna inom kategorin ”Blue eyed soul” vilket är ett uttryck som uppkom i mitten av 60-talet när vita artister gjorde soulmusik.

Textraden ”Being good isn´t always easy. No matter how hard I try” visar att den goda och oskuldfulla Dusty Springfield var borta. Kvar fanns en liderlig Dusty. Lyssnar du riktigt noggrant kan du höra henne med ett djävulsk leende i rösten. Springfield hade fått den förändringen hon så gärna ville ha.

Dusty Springfield återvände aldrig till Chip Momans American Studio, inte heller skulle hon spela in ett mer fulländat album. Men detta album kan man lyssna på om och om igen. Tro mig, jag vet.

Dusty Springfield samarbetade återigen med Jerry Wexler i maj 1969, då tre nya låtar spelades in i New York. Två av låtarna finns med på Deluxe utgåvan av ”Dusty in Memphis”. Tyvärr slarvades covern på Bee Gess ”To Love Somebody” bort.

Vad hände med Dusty?

Även om sångerskan var ett etablerat namn, sålde hennes skivor dåligt genom 70-talet och fram till mitten av 80-talet. Hon hamnade åter igen på listorna i slutet av 80-talet efter ett samarbete med Pet Shop Boys i duetten "What Have I Done To Deserve This" från 1987 och "In Private" några år senare som blev hennes sista hits. Hon blev 1994 diagnostiserad med bröstcancer och året därpå gjorde hon sitt sista offentliga framträdande. Hon gick bort den 2 mars, 1999.

Mer om American Studios

Chip Moman grundande tillsammans med Jim Stewart och Estelle Axton Satillite Records i slutet av 50-talet som senare skulle döpas om till STAX Records 1961. American Studios hade en relativt kort livslängd, mellan 1967-1972. Från november 1967 till januari, 1971 spelade de in drygt 120 hits, en otrolig bedrift. Det som är än mer imponerande är att det var samma studiomusiker som spelade på samtliga låtar. Studiomusikerna kallades ”The Memphis Boys” och bestod av Gene Chrisman (trummor), Tommy Coghill, Mike Leech (bas), Reggie Young (gitarr) samt Bobby Emmons och Bobby Wood (keyboard).

Rekommenderas:

Warren Zanes fantastiska bok ”Dusty in Memphis”. Boken är en kärleksförklaring på drygt 100 sidor om ett album som förändrade honom och följt med honom i drygt 30 år.
Det finns flertalet hyllningsskivor till Dusty Springfield. En av de bästa är Shelby Lynns hyllning ”Just a Little Lovin” från 2008.
Springfields samarbete med den engelska duon The Pet Shop Boys på ”What have I Done To Deserve This” räknar jag som en av 80-talets främsta låtar.
Under 2014 kom även en ny film ”The Soul of Blue Eye” som handlar om Dusty Springfields resa till Memphis och hem igen. Jag har ännu inte sett den, men är av erfarenhet ganska skeptisk till dessa filmer. Ett exempel är filmen ”Cadillac Records” som handlar om skivbolagsdirektören Leonard Chess och Chess Records. Jag tror storyn i filmen har fler fel än rätt.